Under mina 10 år som tvålförsäljare (eller ”saippuakauppias” som det heter på finska och är världens längsta palindrom, ett ord som uttalas likadant oavsett om man läser det fram- eller baklänges), har jag ofta stött på åsikten: Naturligt är bra och kemiskt är dåligt. Ju naturligare, desto bättre.
Det är ju dessutom en tes som jag själv för fram, både här och där i min marknadsföring av ayurvediska produkter.
Är det sant, då? Det går väl egentligen bara att svara både ja och nej, på den frågan, eller hur? Jag vill hävda att det beror på det bakomliggande syftet. Detta är för övrigt min huvudtes när det gäller allt: Vad är det bakomliggande syftet?
Om syftet med en produkt är att tjäna snabba pengar, behöver ju produkten inte vara bra för din hud. Syftet med produkten är ju att tjäna snabba pengar, eller hur?
Om syftet med en annan produkt, är att ge dig bästa tänkbara hudvård, blir det ju en helt annan sak.
Vårt syfte är glasklart: Att ge dig bästa tänkbara hudvård!
I förra avsnittet av den här bloggen, pratade jag ju naturtvål och lovade att återkomma med glycerinetvål. Om det var relativt enkelt att beskriva tillverkningen av naturtvål, är det desto svårare att skriva om glycerinetvål. Det blir fort kemiteknik av det hela och kemi är ju farligt… eller låter i alla fall farligt, om man vill att det ska låta farligt…
Vad händer med glycerinet då? Och vad är det ens?
Exakt här börjar syftet bli viktigt! För om syftet är att skapa en bra tvål måste ju fokus naturligtvis ligga på att rengöra huden så skonsamt som möjligt. Därför måste den kraftigt avfettande tvålbasen balanseras med vårdande och skyddande ingredienser.
Glycerinet, som ju skildes ut tidigare i processen, måste alltså tillbaka till tvålbasen! Det är nämligen just det vårdande och skyddande ämne som balanserar den kraftigt avfettande tvålbasen! Dessutom kan man ju nu passa på att tillsätta lite extra glycerine för att få en ännu mer återfuktande tvål!
Om sedan syftet är att skapa en tvål med läkande egenskaper, kan man dessutom komplettera glycerinet med en liten skvätt Propylene glycol. Det låter ju riktigt giftigt, men i rätt proportion är det faktiskt både bakteriedödande och svampdödande. Det används i västerländsk medicin på torr och fjällig hud, atopiskt eksem, seborré och olika slags hudsvamp. Det är också fuktgivande och fuktbindande och håller kvar fukt i huden nästan lika bra som glycerine.
Syftet igen. Om syftet är att tillverka en billig tvål som faktiskt också återfuktar huden, kan man helt byta ut glycerinet mot Propylene glycol. Visst, det återfuktar nästan lika bra som glycerine men i den koncentrationen är det inte särskilt bra för dig som helhet.
Varför då krångla till det? Varför inte bara använda naturtvål, rakt av?
Jo, naturtvålen har sina nackdelar. Kvaliteten tenderar att bli lite ojämn, hur noga man än är med blandningen. Vissa batcher kan bli lite torrare, vilket resulterar i att tvålen spricker på handfatet. Andra batcher blir fetare och då kan det bli avlagringar på väggar och handfat samt tätnar fortare i avloppet. Med den mer komplicerade glycerinetvålsmetoden blir kvaliteten betydligt jämnare och tvålens egenskaper lättare att styra.
Nu får det vara nog med tekniska beskrivningar! Nästa gång blir det något heelt annat…
Till dess: Live free, an ocean refuses no river.